Kollektivet Snigeln

Polemik & ideologi

2012-02-19T10:48:00.001+01:00

Hmm. Jag skrev först ett jättelångt inlägg för att förklara mig, men lät tillochmed mer självgod än vanligt. Ska försöka hålla mig kort istället. Givetvis håller jag med Linda mer än KD, ursäkta polemiken. Men jag tror att vi tycker olika (detta framgick nog inte alls i min text) i idealfrågan. Eller det kanske vi inte alls gör. I vilket fall:

Jag tänker att det inte är självklart att jag har ideal 'rent personligen'. Om mina ideal är helt knäppa så vill jag att ni säger till! För jag tror att de påverkar andra. Och att jag är ganska lik många andra. Och om det är så att de på ett allmänt plan verkar knäppa så är de kanske det.

Framförallt så tror jag inte att det är fel att ha ideal. In fact så tror jag att det är nödvändigt och viktigt. Frågan är bara vilka. Därför tror jag att det är bra att diskutera de allmänt rådande (och deras eventuella skevhet) men också alternativ. Och dessutom tycker jag att det är viktigt att det är helt uppenbart att ideal är något att eftersträva, inte att vara. För ibland tror jag att det är ett lika stort problem att folk inte mår bra av att inte nå upp till ideal som att idealen är störda.

Puss!

Konflikt? Njä.

2012-02-08T13:33:00.000+01:00

Ilja, du håller visst med mig. Eller jag håller med dig. Eller hur jag ska säga. Min poäng är att vi INTE ska lösa tidsbristsproblemen genom att ha hemmafruar. Utan genom att folk slutar ha krav på sig att jobba tio timmar om dan och dessutom vara snygga och lyckliga. Det får du jättegärna satsa på om du vill, rent personligen, men det är inte ett vettigt villkor för att kunna delta i samhället. Sänkt arbetstid, är väl första steget, även om jag inser att jag är värsta vänstermuppen som säger det. Ser ingen annan lösning.

DaVincikomplexet

2012-02-05T14:36:00.000+01:00

Oj. Nu kanske jag sticker ut hakan lite men jag håller inte med Linda. Eller ja, delvis. Tänker applicera min gamla filosofilärares devis att de värsta man kan göra sin motståndare är sitt bästa att förstå henom. I detta fallet KD (tycker ärligt också att det gäller SD, men det tar vi en annan gång). Vi kan inte knäppförklara KD när de säger att "en arbetslinje som är döv och blind för familjernas och barnens behov är ... ohållbar". Queer or not, folk har familjer. Hur många föräldrar och barn och av vilka kön etcetera som får ingå tycker jag att KD har jäkligt konstiga åsikter om (denna är direkt vidrig). Men ja, de finns. Ibland kollar jag nyfiket på de av dem som representeras på familjeliv.se (facinerande!)

Men jag har "räknat lite på det här" och så. Ritat en klocka med 24 timmar, fyllt i vad jag, idealt, hade gjort av dem. Jag behöver sova i minst åtta timmar, äta borde jag göra i alla fall i tre och träna en osv. Sen så borde jag jobba i nio-tio timmar. Och ja, jag inser att just det inte är helt normalt. Samtidigt brinner jag verkligen för det jag gör och det är så mycket många som håller på med det jag gör jobbar. I alla fall så lämnar det två (2!) timmar över en vardag att jag vet inte: umgås med människor jag älskar, läsa böcker, gå på bio, konsert, museum, förkovra mig och typ... växa som människa. Skriva det här?

Jag gjorde den här klockan när jag försökte övertala min partner att skaffa hund med mig. Hen påstod att det vore djurplågeri (helt sant). För när skulle jag faktiskt träffa den där hunden? När detta gick upp för mig kunde jag inte låta bli att fråga mig - hur ska jag någonsin kunna få barn? Ok, man behöver inte jobba tio timmar, men om både jag och min partner ska jobba heltid och ha en liten uns liv kvar själva - vi snackar mindre än fyra timmar att hänga med de här barnen, i en "idealtillvaro". Detta har lett mig till två slutsatser: 1. jag kommer vilja gå ner i arbetstid om jag får barn (eller hund). 2. jag skulle vilja få sagda barn/hund med (minst) en annan person som inte heller jobbar heltid. Tycker att sextimmars arbetsdag låter ganska lockande om jag ska vara ärlig.

Och nej, jag tycker inte heller att hemmafrubidraget (etc.) låter särskilt vettigt. Men jag tror det är en reaktion på ett problem som många har. För åtminstone jag lever i en så konstig värld. I skolan vill jag äga på Europarätt, bland 300 andra tävlingsinriktade personer. På gymet vill jag orka ännu lite mer tillsmmans med muskelknutten som är där mellan 11-15 (no joke). Sen vill jag gå ut och vara sådär härligt skön och snygg och att all musik ska vara grym (och att jag ska veta vart den coola efterfesten är.) Och sen om man träffar nån man gillar så kan man prata om Gossip Girl, Houllebecq & Paul Krugman men istället hamnar man i ett hörn men nån dude som har lärt sig allt om ett ämne uttantil och ba "jo, men om du hade läst på lite" (lysande exempel på such a dude i panelen i Godmorgon Världen i morse!) och sen ska man förändra världen.

Jag vill vara "bäst" på alla de här sakerna, medan jag ofta "tävlar" mot människor som ägnar all sin vakna tid åt dem. Och det blir skevt. På samma sätt blir det skevt om jag skulle gå ner till 80% arbetstid och alla mina manliga kollegor blir servade av en fru på halvtid och samhället. Jag tycker dock snarare att det är en desto större anledning för DEM att jobba mindre. Och kom nu inte här med "duktig flicka" och "utbrändhetssymptom". Jag är en vuxen kvinna, jag älskar mitt liv och det är inte sjukt att sträva efter ideal så länge man tar hand om sig själv. Jag vill inte jämföras med blondinbella, jag vill vara Leonardo DaVinci. Och jag tycker att 'arbetslinjen' är ett konservativt påfund lika mycket som kärnfamiljen. Ok att folk vill/borde jobba. Men varför jämt?

Puss!
P.S. Briljanta Nina Åkestam skriver om det här.
PP.S. Tycker att allt detta är Xtremt viktigt och borde diskuteras jämt!

Verklighetens familjepolitik

2012-02-01T12:04:00.004+01:00

Alltså, Kristdemokraterna. Det var länge sen de lyckades göra mig förbannad - med sina maktkamper, verklighetens folk-lekar och eventuella lägenhetsinköp (apropå verklighetens folk), så har de mer gjort mig fnittrig än arg. Men nu presenterar KD:s familjepolitiska grupp sitt revolutionerande förslag till ny familjepolitik till bl.a. socialministern, barn- och äldremininstern och civil- och bostadsministern, som alla tillhör KD. Och herre i min lilla låda vad arg jag blev. Får man vara såhär andlös som politiker?

Emma Henriksson & co. börjar med att skriva att "en arbetslinje som är döv och blind för familjernas och barnens behov är lika ohållbar som en politik som leder människor in i bidragsberoende". Så fint - lite blinkningar till Moderaterna, till att vi faktiskt också sitter med i regeringen, om ni hade glömt. Sedan går gruppen raskt över till att byta ut sitt omhuldade vårdnadsbidrag mot en massa andra bidrag för att få fler hemmafruar.

KD-gruppen har nämligen ordnat "lyssnarmöten" och sett undersökningar som visar att de flesta föräldrar tycker att de har för lite tid till barnen, ja faktiskt så vill var och varannan förälder vara hemmafru eller -man nuförtiden. Detta är alltså, märk väl, den målgrupp som KD vill hjälpa med sina reformer. Inte de familjer där båda föräldrarna måste jobba för att sätta maten på bordet. Inte de ensamstående mammorna som springer mellan jobb och dagis/nattis. Utan de som vill "bryta mot normen" och vara en 50-talsfamilj. För att hjälpa dem på traven ska KD göra dem till egenföretagare.

Ja minsann, ni såg rätt. Eftersom det ju är lite "pinigt" att vara hemmafru och eftersom KD hoppsan visst var med i en regering som skyr "bidragslinjen", så är lösningen helt enkelt att döpa om det hela till nåt annat. De som vill vara hemma med sina barn kan få ett icke-bidrag som motsvarar barnomsorgspengen för "pedagogisk omsorg om enbart egna barn i hemmet". För att det här ska se lite bättre ut måste dessa föräldrara registrera egen firma, och icke-bidraget beskattas som inkomst av näringsverksamhet. "Inkomsten" kommer att motsvara kommunens kostnad för barnomsorg, i snitt 6000 kronor i månaden.

Dessa familjer ska också få göra skatteavdrag, som belöning för att de inte tar del av någon typ av offentlig barnomsorgs- eller pedagogisk verksamhet. 3000 kr per månad och barn. Och som om inte allt detta var nog för att cementera 50-talet så vill KD naturligtvis också ta bort pappa- och mammamånaderna samt avskaffa jämställdhetsbonusen, eftersom de familjer som drar nytta av denna bonus ändå "har råd" att ta ut ledighet. (Jag kan inte låta bli att jämföra med RUT-avdraget, varför var inte det här argumentet med i den debatten?)

KD kanske har missat att uttaget av vårdnadsbidraget har varit extremt lågt. Och varför? För att det är alldeles för lite pengar såklart. Vilka är det då som har utnyttjat bidraget? Jo, det är företrädandevis kvinnor, företrädandevis med utländsk bakgrund. Som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Ja men halleluja, vad fint, då har de också nåt att göra då? Ja, förutom att hela poängen med arbetslinjen är att de SKA in på arbetsmarknaden. Vilket också är vad integrationspolitiken handlar om. Vårdnadsbidrag leder alltså till segregation för invandrarkvinnor, vilket är en så att säga "svag" grupp från början, befäster deras isolering och ger dem inte incitament att delta i samhället. Detta var inte vad KD pratade vitt och brett om när bidraget infördes. Har man då nu gjort en utvärdering av detta? Avskaffar man bidraget pga fiaskot? Det verkar inte så, Hägglund slår sig fortfarande för bröstet för att ha "kämpat" för detta gyllene bidrag. (Se t.ex., angående vårdnadsbidraget, en inte helt neutral redogörelse här.)

Nu ska då hemmamammorna (varför hyckla, det är väl en pappa på femtusen som kommer att "registrera enskild barnpassningsfirma") istället bli egenföretagare. Det låter ju bättre. Och så blir de en del av socialförsäkringssystemet, betalar skatt som hederligt folk, får pension etc. Kanoners! Men leder det här verkligen till att de inte blir de lidande i framtida pensions- och skilsmässosammanhang? De får alltså 6000 i månaden, i snitt. Inte är det väl mycket att hänga i julgranen när en gång pensionen kommer. Vi kan slå vad om hundra miljoner att den förvärvsarbetande maken i det förhållandet kommer att ha dubbelt så hög pension.

Och framförallt: det är rent krasst sett inte lönsamt för någon att hemmafamiljerna får lika mycket pengar som det kostar för staten att hålla dem med offentlig omsorg! Hemarbete ger ett lägre produktionsvärde än förvärvsarbete. Det är ekonomiskt lönsamt för individen att arbeta och betala för barnomsorg. Och det är ekonomiskt lönsamt för samhället att individen arbetar. Att subventionera egen barnomsorg i samma utsträckning som organiserad är alltså inte samhällsekonomiskt. Och en begränsad ersättning ger incitament till den som tjänar minst (dvs i heteroförhållanden oftast kvinnan) att stanna hemma, vilket befäster ojämställda arbetsfördelningar.

6000 är inte småpotatis men det är fortfarande långt ifrån motsvarande en vettig lön. En så begränsad utdelning kommer fortfarande att leda till att endast de med lägst inkomst (kvinnor) i mycket fattiga familjer kommer att stanna hemma. Eller de familjer där någon har svårt att få jobb. För de flesta andra förlorar på det. De som "har råd" att dela lika på föräldraförsäkringen kommer garanterat inte anse sig "ha råd" att stanna hemma med sina ungar. Reformen kommer heller inte att göra att "verklighetens folk" får mer tid att vara med sina barn, för "verklighetens folk" jobbar, och svarar kanske sedan i en internetmätning att de "skulle vilja" vara hemmafruar eller hemmamän. Men de har inte råd. Heller.

Skatteavdrag för barnavårdnad, på villkor att de håller sig borta från offentliga institutioner tyckte jag också var spännande. Jag tycker helt tvärtom, att kostnader för barnomsorg när alla vuxna jobbar borde vara avdragsgill, att den egentligen redan är det om man tolkar lagen "rätt". Därför att skatteavdrag generellt sett får göras för utgifter för att förvärva inkomst. Men efter 2006 är ju skatteavdrag incitament för allt möjligt. Även för sådant som är olönsamt både för individen och samhället? Ja.

Men just det, de vill höja golvet i föräldraförsäkringen också. Ja. Det var positivt. Ni är hyvens, KD.

Lindas kockskola

2012-01-18T17:30:00.000+01:00

Alltså. Ofta känns det ju som att livet aldrig är sådär glammigt som på teve. Inga glassiga läppgloss, inget böljande hårsvall, inget lyckliga alla dar. Men! Ibland är det precis som på teve!

Eftersom jag ska gå och träna klockan sex och åt mellis vid två räknar jag med att vara gnu-hungrig när jag kommer hem (jag bbehöver mat prick var fjärde timme, annars går världen under). Så därför kom jag på den smarta idén att hacka lök och fänkål och riva morötter redan nu, så att när jag kommer hem kan jag bara tjoff, plums, pang, pasta med morotssås. Och när jag lade ner hacket i små praktiska plastbyttor och lade i kylen kom jag på det. Jag kommer att kunna komma hem och säga till mig själv: Nu hade jag tänkt att vi skulle göra en liten pastasås här. Då hackar man lök - men nu har ju jag redan förberett lite, och river morötter - men det har jag redan förberett lite, och skalar vitlök - men... ja ni fattar. Jag är en tevekock ikväll! Sjukt raffigt! Om jag skulle välja en skulle jag nog ta Leila. Hon äter bara förrätter och efterrätter, och det är ju det godaste. Sexig är hon också, på ett sånt där lite bullmammigt sätt.

Riley on marketing

2012-01-03T01:48:00.004+01:00

"Why do all the girls have to buy princesses? Some girls like superheroes, some girls like princesses. Some boys like superheroes, some boys like princesses. So why does all the girls have to buy pink stuff and all the boys have to buy different color stuff?"

Fyraåriga Riley Maida från N.Y. rocks!

Film!

2011-12-22T22:53:00.005+01:00

Circumstance (/"Förbjuden kärlek")

Denna film omskrivs på nätet som den "nya lesbiska iranska filmen". Och det är den ju. Men det är så mycket som ryms i det begreppet! Så mycket politik, så mycket samhällskritik och allt som pågår men som inte syns på ytan och som man inte brukar få se alls i iransk film (sen är ju denna förvisso en ex-pat film inspelad i Libanon, i Iran hade det naturligtvis inte gått).

Sexuell frihet och politisk frihet, den desperata (?) tillflykten till religion, att vara ung och inte finna sig i en ordning som man själv inte valt, svartklubbar, droger, alkohol och sex på hemmafester och angiveri, mutor och sedlighetspolis.

Är filmen objektifierande och reducerar unga iraniers revolutionsvilja till att handla om sex och fester istället för politik? Jag tycker inte det. I början känns det som att filmen vill provocera med kärleksscener som absolut är totalförbjudna i Iran och att det brister i handlingen. Men sedan kickar filmen verkligen igång och visar att rätten till sin egen sexualitet och att bestämma över sitt eget liv inte behöver vara en motsats till politisk aktivism, utan i allra högsta grad ett uttryck för denna.

♥

Nätet + snacket

2011-12-18T21:22:00.001+01:00

Alltså inser ni hur internet förändrar?! Inte bara genom att aktivister i Syrien, Iran, Egypten, Tunisien och Kina kan facebooka och twittra ihop demonstrationer eller protest"promenader" och youtuba ut protesterna över hela världen, utan att man bara enkelt och snabbt kan delta i så många samtal och ta del av information som geografiskt sätt ligger så oerhört långt ifrån varandra.

Innan lade jag aldrig till någon på Facebook ifall jag inte kände att jag kände den personen väl. Jag är fortfarande restriktiv, men nu är det inte bara mina närmaste vänner som kan se mina bilder som ligger uppe där, toleransen har ökat och även om jag fortfarande bara lägger till människor jag tycker att jag känner, är jag inte lika restriktiv längre med att det måste vara en god vän. Jag har varit skeptisk till alla status-uppdateringar på Facebook där folk berättar vad de gör eller vad de tänker på. Ska man verkligen offentliggöra det där? Men mer och mer har jag börjat se på det som att man man kan ha små samtal med massa människor även om är långt bort, som om man slöhängt i soffan i vardagsrummet och kastat ut en tanke och nu når det vida världen över. Jag går på en föreläsning med karriärcoachen Nina Jansdotter om hur man kan använda Facebook i karriären, och hon tycker inte det är så farligt om ens potentiella chef ser ens Facebook-fyllebilder. Det visar ju bara att man är människa och gillar att ha skoj som alla andra!

Det börjar bli allt mer tydligt och ofrånkomligt att med internet och sociala medier suddas ut skillnaden mellan den "riktiga världen" och "låtsasvärlden internet" och vad som är privat flyttas ut i en okontrollerbar offentlighet.

Men det är inte bara mängden information som ändras - också det vi pratar om förändras. Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vinner Stora Journalistpriset för twitterkampanjen #prataomdet för att ha initierat ett samtal i media och lyft upp det allmängiltiga (?) i negativa sexuella erfarenheter. Och plöstligt har hela Sverige börjat prata om något som sällan pratas om men som är jätteviktigt och måste förändras, även i ett land där alla förutsätts ha rätt till sin egen kropp och till positiva sexuella erfarentheter.

Jag är övertygad om att ingen av oss som skriver på den här bloggen skulle skrivit om allt vi gör för några år sedan. För vad vi gör här är ju faktiskt att förutom politiska debattinlägg offentliggör sexuella läggningar och preferenser på ett privat sätt. Internet var förr något offentligt, något ostyrbart, blottande där jag aktade mig för att göra något som lämnade ett bestående intryck (förutom bokrecensionerna från mellanstadiet, då :) ) Och nu?

Är det bara bra? Att man kan ta del av många verkligheter, vidga sina perspektiv och våga prata om personliga och privata saker för att upptäcka strukturer i samhället, utveckla, utvecklas och förbättra? Eller finns det en gräns för vad som inte borde komma ut? Och hur såg vi på den för fem år sedan, idag, och om fem, tio och femtio år?

Den personliga integriteten måste skyddas!

Men vad är personlig integritet? Vad består den av i denna föränderliga tillvaro?

Sticks and stones may break my bones

2011-09-25T18:42:00.000+02:00

Läste precis ett inlägg av Lena Sommestad om DN:s kommentar på HD:s friande dom i fredags i S&M-fallet. Hon menar att det är oförskämt av DN att kalla domen en feministisk seger. Vet att en del andra skribenter här gillar Sommestad och jag tyckte det var intressant (tror att Linda skrivit om det innan dessutom? Länka gärna!).

Jag ska vara ärlig, jag älskar att avsky DN. Det är provocerande att beskriva domen som en feministisk seger. Men ärligt talat så tycker jag att Sommestads kommentar är mer än lovligt KD. Hon skriver bland annat att "Han hade kunnat ha omdöme nog att inse det olämpliga i att plåga en ung flicka." Jag tänker inte (som den jurist jag är) gå in på det faktiskta fallet, men jag tycker att det här är viktigt på ett prinicipellt plan. Jag har hållit på med BDSM sen jag var 16. Ibland i grövre termer än de som förkommer i HD:s dom. Ibland med äldre män. Jag kan inte låta bli att jämföra mig med tjejen i domen, och mina älskare med mannen som just friats.

BDSM är givetvis svårt att hantera ur rättslig synpunkt. Jag tycker, till skillnad från den liberala falangen, att straffrätt ska gälla alla, alltid, även i sovrummet. Och dessutom att det är omöjligt att, ur rättslig synvinkel, se BDSM som något annat än misshandel. Vad jag däremot vill hålla emot Sommestad är att det ÄR möjligt att samtycka till misshandel (Brottsbalken 24 kap 7 §, ursäkta juristfasonerna). Är inte det vettigt? Både ur ett juridiskt och moraliskt perspektiv uppstår därefter rimligen en diskussion om var gränsen till vad man kan samtycka till bör dras.

Jag tror att det enda sättet att komma till någon sorts slutsats är att vända på resonemanget.Låt oss pröva Sommestads resonemang; under vilka omständigheter kan en femtonårig tjej samtycka till våldsamt sex där hon är undergiven? Och hur våldsamt får det vara? Att döma av hennes inlägg, så kan 15-åringa tjejer inte samtycka till 'plågsamt' sex under några omständigheter alls. Och det tycker jag, allvarligt talat, är att gå för långt. Och dessutom, hur mycket jag än avskyr att ge DN rätt, så är det att frånta unga tjejer (ganska mycket) självbestämmande. Och det tror jag är grymt destruktivt.

BDSM är en viktig del av många människors sexuella idenititet, en identitet som för de flesta börjar ta form långt innan de fyller 15. Jag tycker absolut att vi ska förhindra dem att sälja sina kroppar på auktion och sådär i övrigt skaffa sig men för livet. Men i övrigt? Well, jag vet var jag drar mina gränser. Sommestad vet uppenbarligen inte det. Det har varit och är fortfarande väldigt viktigt för mig att få dra de här gränserna själv. Inte så mycket ur en feministisk synpunkt, som från en liberal. Liberal i motsats till Konservativ, för i det här fallet är det just konservativ jag tycker Sommerstad blir.

Puss!

Hud

2011-09-21T17:56:00.003+02:00

Apropå samma tema...

I Indien gifter sig alla (alltså verkligen alla), och nästan alla genom arrangerat äktenskap. Efter att ha frågat personen som söker eller borde söka giftaspartner om önskemål, tar någon i familjen på sig uppgiften att göra en grovgallring av potentiella personer. Kanske genom någon matchnings-sajt, någon matchnings-byrå/agent eller genom att fråga runt bland bekanta. Efter att någon familjemedlen har hittat en förhoppningsvis lovande (i det här fallet) kille bestämmer sig familjerna för att träffas. Tjejens familj bjuder in killens. Tjejens familj öppnar upp sitt hem. Tjejens familj försöker sitt bästa för att göra ett gott intryck. Tjejens familj bjuder på mat.

.. När jag pratade om hudfrustrationerna med min kompis N frågade hon mig hur jag tror inte hon kände sig när hennes familj öppnat upp och bjudit på mat och sig själva för en annan familj, och potentiella svärmödrar ditchade alla bröllopsplaner trots att hon är den perfekta sonhustrun. För förutom att hon är perfekt har hon "för mörk" hy. Och det säger de när de sitter där i hennes soffa och blivit bjudna på mat, rätt upp i hennes ansikte! "Är du född sådär eller bara lite solbränd?"

En gång var den andre tilltänkte lite flintskallig. Vi gapskrattade alla när hon sa att hon önskar att hon skulle frågat "Är din son född sådär eller är det bara lite tillfällig flint han fått?"

Vikten (eller snarare ovikten) av utseende

2011-09-17T15:57:00.006+02:00

Jag har precis fått spel på närbutiksexpediten på min gata. ARGH! Bakgrund:

När man är utomlands kan man ibland märka att det fortfarande pågår så kallade skönhetstävlingar. När jag var i Mexiko förra året var det en stor nyhet att en mexikanska vunnit Miss Universum, och här i Indien rapporteras det om årets Miss Indias förberedelse för samma tävling när jag loggar ut från min Hotmail och kommer till MSN India:s nöjessida. Det slår mig att Fröken Sverige-tävlingen sakta men säkert ebbat ut på hemmaplan utan att jag märkt något, allt ifrån det att Emma Hamberg tog över Vecko-Revyn och tack och lov gjorde slut på denna underliga sport, och tävlingen nu köpts och leds under ett baddräktsmärkes försorg.

Jag känner att jag i Sverige i mitt umgänge och vardagliga liv ganska förskonad (eller kanske bara van vid) att slippa fundera på mitt utseende så himla mycket, eller att mitt utseende är något i alla fall ganska privat som inte andra bryr sig om att kommentera. Till skillnad från här! Nu bor jag i ett hus med 34 tjejer och kvinnor och i det indiska samhället har plötsligt mitt utseende gjorts till en allmän angelägenhet mot min vilja.

Sedan jag kom till Chennai har jag fått mer finnar än vanligt (på grund av det varma klimatet?). Det här brukar inte oroa mig speciellt mycket. Men ack! Nu driver det mig till vansinne - för att det är detta som människor i min vardagsmiljö utan tvekan pratar med mig om mest! Varje dag i mitt hem blir jag tillfrågad av andra tjejer vad det är med min hy, varför den ser ut som den gör, och de påpekar om det blivit värre eller bättre. En tjej som jag pratade med för första gången tog genast upp ämnet min hy och hur samma sak "drabbat" henne när hon kommit hit. Och när jag för första gången skulle hälsa på en kompis från Mumbai's syster här i Chennai, säger systern inom de första fem minuterna att hon hört från systern över telefon att min hy reagerat med finnar av Mumbai-luften och hon påpekar att hon kan se detta (! alltså detta är när vi precis hälsat på varandra!) Igår undrade bibliotekarien vad det var för fel på min hy. Och idag när jag skulle handla lite vardagsprylar och skulle fråga expediten var toapappret fanns struntar hon i att svara på min fråga och undrar med ett leende vad det är för allergi jag har i ansiktet. Jag får spel!

Notera - det är inga bölder, jag ser inte ut som Quasimodo i ansiktet, der är bara lite oskyldiga finnar som man tack och lov inte måste diskutera i tid och otid hemma i Sverige. Om min utseende ofrivilligt var en allmän angelägenhet innan i egenskap av kvinna så är det ingenting emot vad jag känner nu. Argh! Efter att ha varit lydig i en månad känner jag att det är dags att göra revolt och förklara att det finns viktigare saker att tala om med mig. I förrgår kväll när D flyttat in på tjej-hostelet och vi började prata om uppfattningen om indiska tjejers sexualitet, förekomsten av sexuella trakasserier, vikten av att vara oskuld etc undrade hon om jag tyckte det var tråkigt!)

Utöver det stönas det och stånkas över onöjda kroppar och att man absolut inte kan gå utanför dörren i sol för då kan man bli för solbränd, och folk vill inte stå bredvid mig på kort för då ser de "för mörka" ut eftersom jag är "ljusare".

Och

hur kunde mitt namn Sonja som vanligtvis brukar ståta med innebörden "vishet" helt plötsligt i indiska Soniya betyda "pretty"?

Totalt nedbyte. Ironi.
Men den här snigeln gör mig snabbt glad igen

Alla pensionärer är gråa i mörkret

2011-09-01T10:43:00.002+02:00

När man inte har bättre saker för sig på jobbet kan man alltid skicka Europarådskonventioner till varandra. Här är ett utdrag ur en resolution från 70-talet, som jag fick genom en person som jobbar med att utforma Europarådets policy för äldres rättigheter. Han svär på heder och samvete att den är äkta och inte ett skämt, men jag undrar ändå om dom inte driver med mig.

Protection against road accidents
42. Special measures should be taken to protect old people in the streets. To this end
1. Drivers of motor vehicles should be made aware of the special risks to which old people are exposed in the streets and should realise the following points:
- old people often step off the pavement without looking,
- they can often only manage to get across a road at all by walking slowly and watching every step,
- they sometimes lose their nerve in the middle of the road and turn back without warning,
- many old people have poor eyesight and are hard of hearing,
- they often have a preference for dark clothes and so are difficult to see at night;
2. Local authorities should provide special facilities for old people crossing the road.

Arabiens Oscar Wilde

2011-08-28T21:28:00.002+02:00

Här är en grej som jag skrev för ett tag sen som kompenserar för all tystnad. Den är fett lång och lite vetenskaplig men jag tyckte det var världens coolaste ämne iaf!

Mänsklig sexualitet och könsidentitet har alltid och överallt rymt en stor variation. Personer som går utanför normen för könsidentiteter har funnits till exempel som mexikanska muxes eller asiatiska lady boys. Ett annat exempel är den romerske kejsaren Heliogabalus (ca 203-222) som försökte gifta sig med sin manliga slav och utlovade stora pengar till den läkare som kunde ge honom kvinnliga könsorgan genom operation.
Självklart har även den muslimska världen haft sin del av queerhet (trots vissas försök att hävda motsatsen), där till exempel de persiska sufiernas (mystikernas) förkärlek för unga män är känd och homosexuella relationer av grekiskt snitt varit vanliga. I Indien och Pakistan har det sedan mogulriket funnits hijras, en gammal tradition av biologiska män som anammar en kvinnligare könsroll och ofta ser sig själv och ses som ett tredje kön och. Idag innebär queerhet i många muslimska länder att leva under ett starkt tabu och ofördelaktig lagstiftning. Den konservativt religiösa rörelse som under 1900-talet blivit stark i delar av den muslimska världen och som strävar mot en återgång till en "sann islam" är mycket moralkonservativ och mer intolerant mot mångfald än tidigare muslimska samhällen. Som andra reaktionära rörelser, av till exempelvis nationalistisk eller populistisk karaktär, romantiserar man ett idealiskt förflutet, där folk var hederliga, lag och ordning gällde, män var män och kvinnor kvinnor, och ställer detta mot ett dekadent, normlöst modernt samhälle på ruinens brant. (Sverigedemokraterna och islamismen är oändligt mycket mer lika än vad de själv vill erkänna.) I fundamentalismens fall vill man gå tillbaka till enbart de religiösa källorna - Koranen och berättelser om profeten, hadither - och följa de tidigaste generationernas levnadssätt under Profetens liv och efter hans död år 632.
Men även i dessa källor, och andra källor från det tidiga arabiska samhället, nämns en typ av (med dagens ögon) queera araber och muslimer. De kallas mukhannather, vilket kan översättas med "feminina män", och beskrivs av Everett K. Rowson i den utförliga artikeln "The Effeminates of Early Medina". Det är svårt att veta på vilket sätt de var "feminina" och hur de relaterar till dagens HBT-kategorier, men de prydde kroppen med henna, beskrevs som mjuka och feminina i beteende och kroppsspråk och hade ibland kvinnokläder. De antogs inte nödvändigtvis vara homosexuella, men att sakna sexuell lust för kvinnor, vilket gav dem en speciell plats i det arabiska, könsuppdelade samhället. De kunde släppas in i kvinnornas avskilda heliga område i hemmen, men samtidigt kunde de röra sig även i manliga sfärer vilket gjorde att de fick en roll som äktenskapsförmedlare där de beskrev kvinnor för män. På grund av detta nämns de i Koranens sura 24 som undantagna från de män som kvinnor måste skyla sig för. De finns även nämnda i flera hadither. I en hadith förbannar profeten feminina män och maskulina kvinnor, och i en annan utvisar han en mukhannath till en närliggande stad, men förbjuder muslimer att döda honom. I en annan hadith berättas om hur en mukhannath besökte en av profetens fruar, men sedan skickades ut från kvinnornas område då han misstänktes ha iakttagit dem med sexuellt intresse. Attityden var med andra ord inte helt positiv, men dock accepterande av mukhannathernas roll i samhället, då till och med profeten hade dem hemma hos sig.
Många mukhannather var viktiga i utvecklandet den arabiska konstmusiken och dessutom kända underhållare hos societeten i profetens stad Medina, men levde samtidigt på gränsen för det accepterade. En av de mest kända musikerna, Tuways (ca 632-711) , som har gett upphov till uttrycket "olycksaligare än Tuways", sågs trots sin charm och popularitet som förbannad. Det finns många likheter med senare tiders queerkultur. Under smeknamn som Qand ("sötsak/eng. 'candy'") och Tuways ("påfågeln") var mukhannatherna speciellt kända för sin skarpa, svarta och oförskämda humor. Denna vändes inte sällan till uppkäftiga angrepp mot värdsliga och andliga auktoriteter och deras bristande acceptans för den avvikande könsidentiteten och sexualiteten. Då Medinas guvernör satte ett pris på mukhannathernas huvud för att han ansåg dem ogudaktiga skrev Tuways hånande verser om guvernören och klagade på att inte ha fått ett högre pris på sitt huvud än de andra musikerna. Parallellerna till Oscar Wilde blir än svårare att ignorera hos en annan mukhannath som verkar levt något senare än Tuways, den kände musikern och komikern al-Dalal, vars charm och skönhet imponerade men vars råa humor och utsvävande liv upprörde många. Historier berättar om hur han fjärtat under bön och tillagt "Jag prisar Dig med för och akter!" och vid ett annat tillfälle, när imamen reciterade koranversen 36:22 "Och varför skulle jag inte tillbe Honom som skapat mig?" svarat "Inte vet jag" och fått stora delar av församlingen att skratta och därmed göra sina böner ogiltiga. Han misstänktes även av guvernören för att uppvigla unga kvinnor och utvisades av detta skäl ur staden. Det berättas även om hur han efter ett bröllop lyckats ligga med både brud och brudgum.
Mukhannatherna verkar inte ha haft en enhetlig sexualitet. Till skillnad från Tuways som hade fru och barn, verkar al-Dalal ha föredragit homosexuella relationer. Det berättas till exempel om hur han vid en utflykt som underhållare till en grupp unga män fattade tycke för en av dem. Den utsvävande festen drog till sig uppmärksamhet, och al-Dalal och hans manlige vän tillfångatogs av guvernören, för fulla för att fly. Historien berättar om hur guvernören kommenderat att al-Dalal skulle kläs av och piskas, varpå han fått svaret att detta inte skulle göra någon nytta då han redan blev piskad varje dag, av muslimernas penisar. Efter ett antal svar i samma anda sände guvernören sina fångar att paradera genom staden i skam och när folk frågade al-Dalal vad som pågick svarade han "Amiren ville sammanföra två själar så han har bragt samman mig och den här pojken och tillkännagett vår förening. Men om någon nu kallar honom för hallick så blir han arg!" Enligt legenden så gav då den frustrerade guvernören upp och lät de båda männen gå. Problemet från auktoriteternas håll var dock ofta inte den könsöverskridande identiteten i sig utan att man med utsvävande livsstil utövade ett dekadent inflytande över samhället i stort, och dess "vanliga" män och kvinnor. Den kände poeten al-Ahwas blev utvisad ur Medina till ön Dahlak i Röda havet inte främst för sin inblandning i homosexuella aktiviteter, utan för att han envisades med att nämna kända aristokratiska damer vid namn i sina kärleksverser.
Även om mukhannatherna uppenbarligen inte sågs med helt blida ögon så var de ändå accepterade som en etablerad grupp i det tidiga arabiska och muslimska samhället. Detta faktum poängteras av moderna HBT-rättsförespråkare inom islam, som den sydafrikanske imamen Muhsin Hendricks, som menar att det tabu mot homosexualitet och transsexualitet som finns i många muslimska länder och rörelser idag inte är i samklang med islams historia eller skrifter. Under det som ofta kallas islams guldålder - de umayyadiska och abbasidiska rikena (661-1258), där Tuways, al-Dalal och deras efterföljare levde, så fanns en relativ tolerans i samhället för olika sexuella och könsidentiteter. Han pekar också på hur profeten Muhammed i nämnda hadither inte uppmanade till förföljelse av mukhannather. Enligt An-Nawawi (1234–1278), en hög auktoritet inom sunnimuslimsk sharia, var det tillåtet och utan synd eller skam att som mukhannath klä sig, röra sig och tala som kvinnor om man var född med sådan karaktär. Däremot fördömdes den som utan att ha dessa drag naturligt betedde sig som kvinna för att göra omoraliska handlingar. Homosexuella handlingar har dock i princip alltid setts som olagligt i de olika rättsskolorna.
Transsexualism finns även idag inom delar av ortodox islam: Iran är efter Thailand det land i världen som utför flest könskorrigeringsoperationer. Transsexualism ses som en sjukdom och transsexuella som utfört könskorrigering får även sitt juridiska kön ändrat, en rättighet som infördes tidigare i Iran än i många andra länder Bakgrunden var en transkvinna vid namn Maryam Molkara som år 1987 personligen sökte upp ayatollah Khomeini, ledaren av den islamiska revolutionen som skett 1979, och bad honom om hjälp att få välsignelse för att få leva som en traditionell muslimsk kvinna. Då under det manliga namnet Fereydoon, kom hon i skägg och bröst och berättade sin livshistoria, vilket ledde till att Khomeini utfärdade en fatwa som tillät könsbyte. Idag propagerar den iranska skriftlärde Hojatol Kariminia för att könsbyten är en mänsklig rättighet. Det finns dock en annan sida av detta vilket är att i ett land där homosexualitet kan straffas med döden kan könsbyte fungera som ett sätt att göra homosexuella relationer lagliga, något som visas i dokumentären "Be like others" av Tanaz Eshaghian. Många homosexuella uppmanas att byta kön, trots att de inte egentligen är transsexuella, för att passa in i det heteronormativa samhället.
Transsexualism kan med andra ord vara mindre problematiskt än homosexualitet, i kontrast till hur det ser ut i många västländer. (I Sverige krävs fortfarande sterilisering och skilsmässa för att få byta kön enligt en snart 40 år gammal lag). Mizan, en malaysisk transperson som ser sig som en kvinna, kämpar för transrättigheter men tar avstånd från den liberala muslimska HBT-rörelsen som innefattar både sexualitet (vem man attraheras av) och könsidentitet ,vilket är olika saker. "Jag är straight. Jag är inte gay och har aldrig haft någon homosexuell relation. Fastän jag vill vara en kvinna och se ut som en kvinna, är jag fortfarande en man. Först om jag blir en kvinna fullständigt, då kan jag dejta män." Hon motsätter sig den fria sexualiteten och acceptansen för homosexualitet och vill leva kyskt och måttfullt och hoppas på att den politiska och religiösa eliten ska ta efter Irans exempel. "Religiösa personer måste öppna sitt sinne och studera frågan noggrant, och inte bara säga saker på grund av okunskap, fördomar, och tradition. Transsexualism är inte en ny fråga, men sorgligt nog så har den aldrig lösts."
Den moderna västerländska HBT-diskursen är trots allt bara ett sätt att beskriva queera identiteter, även den med en historisk bakgrund i modernismens individualistiska människosyn och fokus på sexualitetens roll i kärleken mellan jämbördiga individer. Många andra klassiska fenomen, som relationer mellan ung och äldre man, eller att se den passiva och aktiva parten i analsex som olika sexualiteter, ryms till exempel inte i den gängse definitionen av homosexualitet. Där många andra kulturer har haft en syn på kön som innefattat ett etablerat "tredje kön", som med hijrafenomenet i sydasien, så har transsexualism i den västerländska traditionen utgått från den binära synen på kön och därför varit starkt fokuserat på att byta från det ena könet till den andra.
Mukhannathbegreppet kan i sådana sammanhang bli ett till sätt för dagens queermuslimer att förstå sin egen situation. I Indien och Pakistan används begreppet mukhannath av muslimska hijras. På en muslimsk blogg uttrycker signaturen Daud ett problem i att gay-, transvestit- och transsexuelldiskurserna kommer från en annan kulturell kontext än den muslimska, med andra innebörder och kopplingar. "Det var först när jag började läsa om mukhannather i tidig islamisk historia som sa till mig själv: Det här handlar om mig! Då förstod jag att Gud hade skappat mig som en mukhannath, vilket äntligen var en beskrivning som jag kunde acceptera, som kommer inifrån den muslimska traditionen. Dom som argumenterar för att könsöverskridande beteenden är anti-islamiska västerländska importer har fått allt om bakfoten: Det muslimska samhället har en lång tradition av att göra tolerant anpassning gentemot könsvarierander personer, ända från profetens egen tid." Här finns inte heller någon automatisk koppling till liberalism eller sekularism, utan Daud får medhåll av flera andra när han berättar om hur hans hemliga identitet innebär att cross-dressa i niqab och hur det, precis som i Mizans fall, inte handlar om att gå emot den konservativa religionen utan att kämpa för sin plats inom den.

En personlig sak

2011-08-28T18:17:00.003+02:00

Hej
Jag har varit borta och bara kunnat läsa det ni skriver, men inte skrivit nåt själv. Jag har en massa saker som jag ska skriva om, från Egypten till exempel. Det kommer.
Nu börjar det närma sig muck. Jag har gjort examen och allt, och nu är det en vecka kvar här, sen ska jag göra nåt annat. Jag har ett totalcrazyalternativ: Jobba som projektledare i Libyen för ett opinionsresearchföretag. De har runt 70 personer som gör research på uppdrag. De gör opinionsundersökningar, intervjuer, atmospherics, Vi kommer till exempel jobba med att träffa klanledare och göra konflikthantering på uppdrag av UNHCR och med politisk research. Kontoret ska precis flyttas till Tripoli, nu, under det rådande läget. Det är ett litet företag lett av en brud som jobbat med civil underrättelsetjänst i Afghanistan och Libyen. Det finns inga säkerhetsåtgärder annat än att hålla en låg profil, men jag kommer röra mig ute tillsammans med den andra chefen, en lokal kille som är researchchef. Sen är jobbet att de skickar ut massa researchers som gör undersökningar. Jag kommer projektleda och styra och få ca 20000 i månaden. Jag kan ju om jag vill skaffa en tjomme med ett vapen för att skydda mig. Jobbet är först 3 månaders provanställning och jag kan säga upp mig när som helst.
Är jag knäpp? Det är ju trots allt lite krig där. Hjälp!

Expat explanations

2011-08-23T16:46:00.005+02:00

Å Sonja, jag vet verkligen vad du menar! En betraktelse på samma tema:

Jag kom alltså nyligen från Kiev till Göteborg. Men det finns en sorts män som är sig lika på båda ställena (eventuellt flera sorter). I Kiev är han expat, de jag träffar dessutom ofta från ett nordiskt land, i Göteborg är han ofrånkomligen en outsider. Anledningen att han har flyttat till Kiev är den omvänt kulturrelativistiska; han trivs inte i "sin egen" "kultur". Jag vet inte hur många gånger jag träffat på dessa blonda, bredaxlade (haha) machissimos ute och fått höra att "Ja, visst är jag för jämställdhet, men du vet ju hur det är hemma... det har gått för långt! Dom jävla håriga genusterroristerna, nu måste man ju tvinga småkillar att ha klänning!" (åsikter som dessa företräds hemmavid bland annat av Pär Ström, som förövrigt tilldelats Advokatsamufundets journalistpris, om nu någon skulle vilja anklaga mig för att lägga orden i min motståndares mun).

Han, expaten, söker förvånansvärt ofta bekräftelse från mig (jag ser alltså inte ut som Yeti, bär dessutom klänning och faller nog inom de flesta normer för hur en konservativ Ukrainsk kvinna ska se ut). Och jag säger att, jaså, jaha, och hur menar du att det är bättre i Ukraina? Och svaret är ganska så facinerande i ett land där 33% av landets kvinnor drabbas av våld från sin make. Det är först oftast att "kvinnor fortfarande är kvinnor här". Jaså, frågar man, hur menar du då? Och sen kommer det, förklätt eller ej; "de vet sin plats". Här någonstans brukar jag ha blivit tvärförbannad och det bevisar enligt dem ganska ofta deras tes. Min poäng är; dessa västerländska män får mig att inte tro på något av att manschauvinism skulle vara en del av någon volksgeist. Däremot så tror jag att om Ukrainska kvinnor hade haft deras möjlighet att flytta till ett land där majoriteten delade deras värderingar så skulle Ukrainas befolkningskurva börja slutta brant. Bonusfakta; just det faktum att män blir alkoholiserade, våldsamma och dör tidigt i Ukraina innebär att befolkningskurvan faktiskt har börjat sjunka.

Jag har dock en lösning, enligt klassisk patriarkl/paternalistisk modell dessutom! De här männen måste ju vara den manliga motsvarigheten till den snipiga kärringen på försäkringskassan som är bitter efter sin skillsmässa? Bitterfitta - surkuk. Lösning? Ge dem lite ligga! Herregud, hur längesen var det inte de fick lite f***a?

Puss!

Kulturrelativism 101

2011-08-21T12:14:00.003+02:00

Wow, jag visste faktiskt inte att det var riktigt så mycket apartheid i Mumbai. Jag ser fram emot att skrivkliet kommer, Sonja, så vi får veta mer, men det är ingen stress. Jag tror att det kommer lossna så småningom.

Jag har tänkt en del på det där med identiteter, vad man är i första hand. Att som utlänning är man aldrig en del av samhället och då är det svårt att ge sig på det. Som svensk kvinna är det lätt för mig att prata om jämställdhet i Sverige, och att diskutera "radikala" förslag, för jag kan förutse ungefär hur det kommer att slå, varför det behövs, vilka som inte kommer gilla det etc. Jag känner till vilka debatter som har förts och hur vi t.ex. gick från att ha en manschauvinistisk feminist som statsmininster till att ha en icke-feminist som jämställdhetsminister. Jag känner Sverige. Och om jag kommer med en idé som folk tycker är knasig eller radikal så säger dom det och diskuterar det. Det dom inte säger är att jag inte kan uttala mig för jag vet ingenting om Sverige.

En av mina favoritpersoner i Strasbourg är en galen spanjorska som just har varit på FN-praktik i Indonesien. Hon berättade för oss om ett fenomen som gjorde henne illa till mods: alla asiatiska tjejer som hängde på varje västerländsk kille de såg. Att det var status att ha en västerländsk pojkvän, att bli försörjd, att ju fler man hade desto mer status. Vi (svenskarna i sällskapet) uttryckte vår sympati för tjejerna, men enligt spanjorskan var det inte synd om dom - dom gillar det, dom är lyckliga. Jamen, sade svensk nr 1, jag tror inte att dom är lyckliga egentligen, dom lever i ett samhälle där det är normalt, men dom skulle inte välja att vara mätress åt en västerlänning om dom hade egna pengar. Jo, säger spanjorskan, för det ger status att vara med västerlänningar. Jamen, säger svensk nr 2, det är en del av det patriarkala systemet att en kvinnas status hänger på hennes relation till en man. Säger spanjorskan: Tjejerna som individer är lyckliga i det här systemet. Säger vi: Det är möjligt, eftersom de är produkter av sitt samhälle, men det är i grunden de som förlorar på systemet. Säger spanjorskan: Ni förstår inte de här samhällena. Det är det som är problemet med oss i väst, vi kommer och säger att deras sätt är fel, att de måste göra som vi istället. Det är bara respektlöst.

Och spanjorskan har ju rätt. På sätt och vis. Å andra sidan har spanjorskan också fel. Och problemet med kulturrelativism-argumentet är att det ofta kommer in på det här viset. För att förklara bort patriarkala strukturer använder man först ofta individförklaringar - X säger: "den här kvinnan vill prostituera sig/vara hemmafru/tjäna mindre pengar". Så pratar Y om strukturen bakom de frivilliga valet och hur valet skulle se annorlunda ut om strukturen var annorlunda. Då säger X: "Men just den här strukturen är unik för det här samhället och du som kommer utifrån vet ingenting om det."

Det som är sant är förstås att JA, alla samhällen är olika och måste utvecklas på olika sätt och med respekt för olika traditioner. Men NEJ, den patriarkala strukturen, bara som ett exempel, är sig deprimerande lik i olika samhällen. Den tar olika uttryck men bygger på samma ideologi. Därför måste man få prata om problemen både i sitt eget land och i andra länder. Därmed inte sagt att lösningen måste vara identisk. Men det var ju inte heller frågan i t.ex. diskussionen om indonesiskorna - frågan var ifall de förlorade på det här systemet eller inte, om systemet i sig var uttryck för ett patriarkat, om det kan kopplas till thailändska prostituerade och svenska hollywoodfruar.

Att frikoppla olika länder från varandra för att slippa se mönstret är exakt samma sak som att frikoppla individer från varandra för att förneka att det finns ett strukturellt problem. Alla länder är olika, alla individer är olika, men mönstren är kusligt lika varandra. En rutig sjal är en rutig sjal, även om det skulle råka heta att den är prickig nån annanstans.

PS Den roligaste kommentaren i diskussionen kom från en rysk tjej som livligt argumenterade för att det var del av de asiatiska tjejernas libido att ha västerländska män. Precis som det finns lyckliga horor vars libido gör att de vill ha sex med tio olika män om dagen, så finns det kvinnor med ett mentalt libido som ger dem mentala orgasmer av att få pengar och status i utbyte mot sex. En spännande teori, måste jag ju erkänna.

Från vänstra sidan i bussen

2011-08-16T19:31:00.014+02:00

Jag slår upp tidningen och jag läser att trettio ungdomar har arresterats för att de dansat "oanständigt" på en nattklubb; att en tjej våldtagits under sex timmar i en skåpbil som kör runt på Mumbais gator; att flickfoster aborteras då läkare på ultraljudskliniker vill ha en extra slant och föräldrar absolut inte vill kasta bort uppforstran på en till dotter om de redan har en eller flera döttrar; att flickor dödats i ett upplopp för att de gått klädda i jeans; att en slamp-marsch i huvudstaden arrangerats för att protestera mot det inskränkta handlingsutrymme som ges på gator och offentliga platser.

Jag är i Indien. Jag åker tåg i den speciella kvinnovagnen (näst längst fram eller näst längst bak). Jag sitter den sida i bussen som är till för kvinnor när jag åker till skolan (kvinnoplatser: vänster). En man sitter på en kvinnoplats för att han pratar med sin kompis (han reser sig upp och erbjuder mig platsen: jag tar den). Jag bor i ett stort hus som kallas ett ladies' hostel (jag delar rum med fem andra: tjejer!). Jag sitter på den sidan i aulan där tjejerna har satt sig (killarna sitter på den andra: uppdelningen är tydlig). Jag bombarderas av fakta och berättelser om hur Indiens kvinnor och tjejer får kämpa för att utbilda sig, klä sig som de vill, göra som de vill.

Jag tänkte skriva spaltmeter om Indien och genus när jag kommit hit. Men jag har fått skrivhäfta. Jag tittar tillbaka på mitt mördarsnigelsinlägg från i juni då jag precis kommit tillbaka till Sverige och kände att nu får det vara nog! Det måste göras något åt den här så kallade jämställdheten som bara existerar i fantasin! Och så kommer jag till Indien där sättet hur kvinnor och män förhåller sig till varandra verkligen verkligen verkligen måste ändras för att lika möjligheter och lika friheter ska vara varje människas vardag oavsett biologiskt eller psykologist kön/genus...

Varför blir det inga spaltmeter dårå? Jo, för att jag plöstligt inte känner mig lika personligt berörd.

På ett sätt borde jag känna mer att jag är just kvinna när jag väljer stor del av mitt beteendemönster hur hur en kvinna förväntas vara (mer än i Sverige) (eller så är det egentligen inte alls mer än vanligt fast man tror det när man tycker att det är så oerhört tydligt). Men här är jag mer utlänning än kvinna. Vilket ger mig oerhörda fördelar.

Jag är vit. Jag har fått gratis utbildning i en välfärdsstat. Jag kommer från ett land vars pengar är värda mycket här. Jag kommer från en "europeisk kultur" som beundras. Och på grund av dessa faktorer blir jag behandlad så oerhört väl. Jag tas om hand av kvinnorna i tågvagnen som ser till att min resa går bra. Jag kan utnyttja utlänningskvoten när jag köper tågbiljetter och kan därmed lättare få köpa en biljett med kort varsel. Jag slussas före i köer. Jag tar på mig en sari och folk tycker att det är så roligt att jag har ett indiskt plagg på mig. När det finns vissa kvinnor som efter att de gift sig inte "får" ha något annat än sari på sig. Men om jag skulle ha på mig jeans skulle jag ju fortfarande vara den där utlänningen och det känns inte riktigt som att det skulle vara en manifestation för valfriheten.

Mördarsnigelandan från i juni är borta. För jag känner mig inte längre träffad. Den här vardagen är inte min. Jag är bara på besök här, och jag har möter inga nackdelar. Om man jämför med många här är jag så sjukt priviligerad och under tiden jag är gäst i det här landet är jag inte kvinna utan bara priviligerad utlänning.

Fler bilder på www.sonjaindia.wordpress.com

Veckans jubel

2011-07-31T18:44:00.004+02:00

Som representant för Snigelkollektivet har Undertecknad härmed den stora äran att utdela priset för

Veckans Jubelpucko

till

Jean-Marie Le Pen

för sin begåvade kommentar angående händelserna i Norge.

Motivering: Jean-Marie, grundaren av det franska högerextrempartiet Front National, är en god kandidat och väl värd att bli den första pristagaren av detta prestigefyllda diplom. Le Pen tog först lagom avstånd från attentatet genom att kalla Breivik för en sjuk människa, och övergick därefter till att argumentera för att Norge har sig självt att skylla. Om Norge inte hade tagit emot så många invandrare, hade nämligen inte Breivik fått de här idéerna i skallen. Det är alltså regeringens och "det norska folkets" fel att en högerextrem terrorist bombade parlamentet och sköt ihjäl 80 ungdomar.

Grattis, Jean-Marie!

Barn och politik

2011-07-30T11:54:00.004+02:00

Folkpartiet Stockholm har skrivit ett debattinlägg i SvD idag om hur myndigheterna bör förbättra sitt arbete med barn i utsatta situationer. Artikeln är i flera delar bra, och jag har ingenting alls emot att stärka barns rättigheter. Men det är så intressant hur "barn", "föräldrar" och "barnrättigheter" framställs av politiska partier. Idag, t.ex., står det: "Folkpartiet vill stärka barnperspektivet och anser att barnkonventionen ska införlivas i den svenska lagstiftningen." Det här är något som typ alla partier går ut med emellanåt för att visa att de värnar om våra minsta. Men jag undrar: Vad exakt är det i barnkonventionen som ni tycker fattas i den svenska lagstiftningen?

Generellt sett har man i svensk lag inte varit så pigg på att införliva internationella konventioner rakt av. Den inställningen kan förstås diskuteras, men det är så det har varit. Ett av få undantag är Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som införlivades efter mycket lång tid under vilken Sverige hade en massa problem med att få sina egna lagar att gå ihop med nya avgöranden från Europadomstolen. Det var alltså en fråga om praktikalitet, mer eller mindre. Nästan inga andra internationella eller europeiska konventioner är ihopparade med en domstol (undantaget EU, men där kom det i omvänd ordning: först en domstol, sedan en rättighetskonvention). Barnkonventionens åtlydnad kontrolleras av en FN-kommitté, men de utfärdar inga domar utan kritik, kommentarer och rekommendationer. (UNICEFs senaste kritik av Sverige, se här.)

Det kan vara bra att minnas att barnkonventionen i sig, hur bra den än är på vissa områden, är en internationell politisk kompromiss. I vissa sammanhang kan den t.o.m. gå emot det som vi i det individualistiska Sverige anser är barnets enskilda rättigheter och inrikta sig mer på föräldrarnas eller familjens rättigheter. Det står t.ex. lite överallt att föräldrarnas rätt att "leda" sina barn vid utövandet av dess rättigheter måste respekteras. I praktiken kan det göra att barnkonventionen ger barnet ett sämre skydd än vad de grundläggande mänskliga rättigheterna, enligt Sveriges tolkning, gör.

Hittills har jag inte sett några argument, i dessa utspel om att vi borde införa barnkonventionen, några skäl till varför det ska göras, vad det skulle innebära för förbättringar eller förändringar. Det verkar mest vara något man säger för att framstå som en god människa. Men då skulle vi kunna skriva en lag om att "alla borde vara snälla", så är det bra med det sen.

Folkpartiet skriver också att "varje tvångsplacering är ett misslyckande", med hänvisning till att barn som tvångsomhändertagits statistiskt sett riskerar att drabbas av psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Man menar att för varje omhändertagande bör soc tillsätta en "haverikommission" för att utreda vad man gjort fel. Jag ifrågasätter naturligtvis inte att tvångsplaceringar innebär stora påfrestningar för barn, och bör utgöra en sista åtgärd. Men "sista åtgärd" bör innebära att tvångsplacering ska ske när man bedömer att ingenting annat hjälper barnet - inte att socialtjänsten har misslyckats. Det kan ju faktiskt vara så att de personer som hamnar i svårigheter längre fram inte alltid är traumatiserade av just tvångsplaceringen, utan av det de har varit med om i sina hem som gjorde att de var tvungna att tvångsplaceras. I våras gjorde jag en undersökning av tvångsomhändertaganden av barn i hedersmiljöer, och ett problem som framkom där var att socialtjänsten inte ville omhänderta barn, att fokus hela tiden låg på att familjen skulle försonas. Om familjemedlemmar misshandlar, kränker eller förgriper sig på ett barn, då är det inte ett misslyckande att barnet tas ut ur den miljön. Då är det en jävla seger.

Shto statement?

2011-07-17T11:55:00.007+02:00

Ibland funderar jag på språk. Som att komma ut ur garderoben, tillexempel. Och jag blir lite treåringsmotsträvig. Jag har aldrig varit i någon garderob. Inte som i att förenkla eller förminska hur det kan vara att inte vara hetro, att berätta det för sin mamma osv osv. Men som att det ju för helsike är dem man släpper ut ur garderoben? Non? Det är ju de som inte vet?

Kommer jag ut som ett politiskt statement? Sure. Det är klart att det blir det, i en värld där människor bedriver politik om vad som ska pågå i mitt sovrum / hjärta. Men på samma sätt kommer jag ut som kvinna varje gång jag skriver mejl i östeuropa, där mitt namn är ett mansnamn. Och jag efter ett tag känner att visst, det gör verkligen inget att du tror att jag är man, men det känns som att jag luras. Jag har äggstockar inte testiklar, och förrvirring kommer att uppstå när vi väl ses. Jag är precis hemkommen från Vilnius dit jag tog mig på en biljett bokad för Mr. IT. Inte mig emot, men ganska många flygplatskontrollanter emot, däremot. Nu skulle jag gärna vilja att människor (be)dömde mig efter andra saker än kön och sexualitet, men så länge de envisas så får de gärna säga rätt.

En annan sak, på samma tema; att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Nej, det är klart som fan att jag inte är för det. Vem sa det? Jag tycker att vi ska SLUTA kovtera in MÄN i bolagsstyrelser. Men det tar vi en annan gång.

Puss!

Att vara här och att vara sär.

2011-07-12T13:39:00.002+02:00

Ursäkta min bedövande tystnad, jag är ute i bushen med begränsad tillgång till teknikens underbara värld. Men jag har hunnit tänka lite. Jag har tänkt lite på att Ilja ganska ofta verkar komma ut som ett politiskt statement, som ett slagträ i någon debatt någonstans. Det är ju kul. Sen tänkte jag på hur jag själv aldrig nånsin kommer ut av samma anledning. Då kändes det lite tråkigt. Varför håller jag mig själv och mina personliga drag borta från just den delen av politiken, när jag ändå är engagerad i HBT-frågor?

Som bi är det jäkligt lätt att leka strejt. Särskilt när man som jag hittills inte har haft något seriöst långvarigt förhållande med en person av honkön. Man passar in. Man rättar inte folk som frågar efter pojkvänner, man nämner det inte vitt och brett. För det skulle kännas som att köra ner sexualiteten i halsen på folk, just av politiska skäl. Samtidigt kan det göra mig lite frustrerad, både på mig själv och på andra som jämt utgår ifrån att jag är strejt.

Jag har hittills inte skrivit om min sexualitet någonstans på nätet där allmänheten kan läsa. Varför? För att jag inte är säker på hur folk skulle reagera. Släktingar och bekanta, framför allt äldre sådana. Men VARFÖR? Jag väntade tills jag var tjugofem med att komma ut för min mamma. Det kändes skitsvårt, tokjobbigt, kallsvetten kröp över kroppen, jag började om flera gånger, hjärtat i halsgropen. Morsan bara garvade, sade att hon inte kunde vara mindre förvånad och berättade att hon redan hade outat mig för släktingar. Så varför i hela fridens namn var jag rädd? Jag har visserligen blivit kallad fula namn på högstadiet, vilket jag förmodligen hade blivit även om jag var strejt som en fabriksny spik. Jag har gaybekanta som har fått spö på allmän plats, men själv har jag aldrig känt mig hotad. Jag har fått höra obetänksamma kommentarer som visar på fördomar och missuppfattningar om bin, men det är ju ingenting jag inte kan hantera.

Men jag tycker ändå att det är lite jobbigt att komma ut, här, i Sverige, där prideflaggan viftar från bussarna i Stockholm och från olika torg i Göteborg. I min familj som inte ens lyfter på ögonbrynen. Bland bekanta till mina vänner som är några av landets brokigaste människor. Och så tänker jag på Ukraina. På S:t Petersburg som mottar bidraget från årets Sthlm Pride. På Zagreb som fick förra årets. På Iran, där Ahmedinejad påstår att HBT:s inte existerar för det är ett västpåfund. På Libanon, Indien, Afghanistan, på tusen andra länder och delstater och provinser och byar och familjer. På HBT-ungdomar som även i Sverige lider av depression, ångest och självmordstankar i högre grad än andra i samma ålder. När prideparaden gick förbi förra året skrattade jag och jublade och hurrade, utom för den grupp som gick i solidaritet med alla de personer som inte kan eller törs visa sin sexualitet. Då grät jag (japp, blödig av födsel och ohejdad vana).

Det minsta jag kan göra är väl att komma ut för hela den jäkligt toleranta värld som turligt nog omger just mig just nu. Och använda det som ett slagträ i politiska debatter så ofta jag kommer åt. Så här är jag nu. Ute. Så queer som jag bara orkar vara.

Bilden är hämtad från det extremt queera (som i alla-är-välkomna) tumblr. Ursprungskällan har jag inte orkat luska fram med mitt sega internet, men bildtexten börjar såhär: “I created this series of photos in response to Iran’s president Ahmadinejad’s naive comments that we do not have homosexuality in Iran. I wanted to say that we do have homosexuals and we have lots of them."

Att prata med ukrainska män om bögar

2011-07-05T18:05:00.001+02:00

Ja gud. I bildlig och 'bokstavlig' bemärkelse. D har börjat referea till mitt jobb som att 'prata med ukrainska män om bögar'. Jag gör det i alla fall 30 minuter varje arbetsdag. Ibland känner jag mig som en alien, eller i alla fall som att järnridån aldrig föll. Jag trodde ett tag att vi enats om att bögar också är människor, men efter dagens 'jag vet inte, en pridefestival i kiev skulle vara en förolämpning mot mitt land' så kände jag att ingen annan räddning fanns än att lite hoppsansa komma ut ur garderoben. Så nu var det gjort också. Det verkar dock inte vara någon biggie(?!). Litegrann (nej, jäkligt mycket) tror jag att det är väldigt lätt att säga helt idiotiska grejer om man aldrig behöver konfronteras med dem. Sen är O, som sitter närmast på kontoret, givetvis både ortodox kristen, höger & konservativ, så det är inte riktigt som att vi utgår från samma ideologiska grund (eller, for that matter, beviskrav) men jag stjäl lite av mina svenska kristna vänners logik och säger att kärlek aldrig kan vara en syd. Så slipper man i alla fall ta guds eventuella existens på jobbet.

Givetvis är det faktiska beviset på att gud gillar bögar det faktum att han skapade Louis Garrel och Grégoire Leprince-Ringuet.

Puss!

I praktiken

2011-07-01T23:43:00.003+02:00

Ilja, du har helt rätt. Allt vänds uppochner när man helt plötsligt befinner sig i ett sammanhang där allt som var säkert inte är det längre. Och det är sjukt häftigt och det är sjukt konstigt.

Jag trodde att feminismen i praktiken skulle vara svårt i Mexiko. Nu har jag väl hängt mycket med väluppforstrade pojkar från välbeställda familjer, men har haft så sjukt många intressanta diskussioner som ändå utmynnat i gillande/intresse/men-du-har-kanske-rätt. Sen kan man ju undra hur mycket mina tankar egentligen nådde fram till min män-är-ju-av-naturen-mer-våldsamma-i-sin-sexualitet, kolla bara på hur hundar (!!!) beter sig, - hyresvärd, eller den där mannen jag pratade med som på allvar trodde att jorden skulle gå under nu när homosexuella fick gifta sig i Mexiko City och på så sätt höll på att ta över världen. Men att bara tänka på ett annat sätt och dela med sig av detta, att försöka anpassa sig men samtidigt bidra med det man själv tänker och tycker är viktigt, det är väl ändå det som det handlar om! Att bara säga till denne sistnämnde man att jag tycker att det är orättvist att fördöma människor för att de älskar en person av samma kön, och att jag inte kan tänka mig att Jesus vill fördöma någon som visar kärlek till en annan människa, är häftigt. Att säga att bara för att något är skrivet kanske det inte är det sant. Att man kanske ska läsa det någon skrivit kritiskt. För jag tror inte att den här mannen har hört någon säga det här innan, och det var ett häftigt möte.

Men ibland orkar man inte. Som den där gången min bussresa skulle kunna ha handlat helt om hur en mycket påflugen evangelistisk man ville berätta hur det var förklarat i bibeln att man och kvinna har olika funktioner, och att det borde vara så för att det står där och att man inte ska ändra på dagens världsordning. Då kändes det bara meningslöst, fast det kanske behövdes minst lika mycket.

Religion. Jag har mycket att säga på det temat, och det handlar till slut om: dogmatism. Hur argumenterar man mot något som tas för oantastligt? Därför stannar så många diskussioner jag haft, och därför känns det ibland lönlöst, för denna dogmatism och odiskuterbarhet låser alla möjligheter till ett meningsfullt utbyte.

Kievliv

2011-06-28T10:52:00.006+02:00

Är extremt nöjd med att de fetaste ettiketterna är fittsaft, kuk & Ukriana.
Just sayin.

På samma tema tänkte jag återberätta en tête-à-tête från helgen som inträffade någongång strax efter att jag bestigit ett 150 år gammalt fort, i sluttningen mot Dniepr. Jag och min bekantat R hade sagt att vi skulle ta en kaffe. Så vi sågs, i regnet utanför Arsenalna, och när jag fällt upp mitt paraply så tog han det vänligt men bestämt ur min hand och höll det över mitt huvud resten av promenaden. För att sedan promenera mig till - really - Kievs snobbigaste café (i "folkmun" kallat le patisserie). Där vi drack väldigt gott kaffe och åt fina bakelser, vilka han sedemera vägrade låta mig betala (och nu tror jag kanske inte att hans föräldrar har en medelinkomst, men medelinkomsten är iaf typ 3000 SEK i Kiev och vår nota gick på 200). Sen följde han mig till metron. Och det är här jag borde skriva något smart och vettigt om feminismen i praktiken.

Som jag tänker någonstans börjar med att jag blir arg på min bordsherre, första året i Uppsala, för att han drar ut min stol åt mig. Och att han blir uppriktigt ledsen och säger att vad han än gör så blir det fel. Sen dess så föröker jag tänka mig för lite, innan jag blir arg. Menar den här snubben väl? Alltså, jag vet att man kan göra helt störda grejer och mena väl, men jag tänker att det sällan blir konstruktivt om man blir arg på någon som verkligen vill en väl. Jag minns att jag och Elin pratade om det här för tusen år sen och sa att det enda rätta motdraget är att dra ut sin bordsherres stol, åt honom, först.

Så långt allt väl, men att sen försöka placera den här taktiken i ett annat kulturellt sammanhang. Ja, helvete vad svårt det är. Eller jag tycker det i alla fall. Jag började alltså raka benen i Ukraina. Inte för att jag vill det, eller tycker det är speciellt fint eller kul utan för att folk inte ska tro att jag är mentalsjuk. Det låter kanske hårt, och det är givetvis min personliga bedömning av andras åsikter men jag upplever det i alla fall så. Bästa jämförelsen tror jag skulle vara att inte duscha regelbundet i Sverige (inte lika petnoga här förövrigt). Människor skulle undra hur du faktiskt mår, om du har någonstans att bo etc. Att du inte sköter en så grundläggande del av din personliga hygien betyder att du mår dåligt.

Och trots allt, så försöker jag passa in här. Jag skulle inte palla annars. Jag gör så himla mycket annat som är helt knäppt som det är. Ibland kommer jag till skolan/jobbet med fuktigt hår, för att jag duschat på morgonen. Då frågar samtliga vänner hur jag mår, varför jag har blött hår samt om jag vill låna en sjal att ha om huvudet. De faktum att jag inte talar ryska över huvud taget verkar inte bekomma så många, men att jag talar Ukrainska med (o-engelsk) brytning är djupt förvirrande. Det faktum att jag inte äter kött är däremot inte konstigt alls, tjejer över lag "äter ju ändå typ inget" (och röker inte, eller dricker). Att jag inte bär högklackar till vardags är också ok, tillochmed ett tecken på klass. Tidigare kaffesessioner med män som jag har försökt betala har slutat i gräl(!). Det är, jag citerar, förnedrande för en Ukrainsk man att inte betala. Och det här är liksom inga random dudes, det är mina finaste killkompisar. Inga man känner för att förnedra till höger och vänster. Sagda R skämtade glatt om just det faktum att man delar notan i väst (obegripligt) samt hur i fridens namn samkönade par gör (uppriktigt undrande PLUS att en Ukrainsk man kan tala om bögar utan att påbörja hets mot folkgrupp, ni fattar inte hur vettig den här killen faktiskt är!).

Det här är inget försvarstal, jag vet inte om jag gör rätt. Jag vet bara att det är jäkligt svårt, feminismen i praktiken. Ingen, ens av mina mest beresta vänner, går med på att lära mig andra svordomar än pannkaka (blin). Ordet/fenomenet olla finns inte och jag kan bara konstatera att förklara innebörden av att snigla skulle mötas med djupt oförstående. Samtidigt känner jag att jag spelar roll och att jag faktiskt förändrar folks sätt att tänka. Sista festen innan jag lämnade Ukraina förra omgången hade vi halva Kiev, tre fotbollshuliganer, två bögar, obestämt antal queera och judar, en zigenare och en hemlös i vår lägenhet. Som alla kom överrens, dansade och pratade. Och det är så himla stort, det är faktiskt det. Jag hoppas att det kan vara nån sorts motsvarighet till att dra ut stolen för sin bordsherre.

Puss!

Femen, Ukrainas största feministiska organisation.

P.S. Den här artikeln; http://rodeo.net/ninastenberg/2011/06/21/jordi-ribera-alkoholen-ar-som-att-ha-horlurar-pa-sig-hela-tiden-och-lyssna-pa-rachmaninov-i-stallet-for-att-dras-med-britney-spears/ - sinnessjukt bra.

Mina föräldrar förstår inte varför jag behöver en moped

2011-06-28T00:05:00.001+02:00

Jag har tagit en liten paus från mitt grävande i bosniska lagar för att fira midsommar och försöka förstå hur och när det gick till att jag helt plötsligt sökte och fick en praktik på Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg (!). En vecka senare har jag fortfarande inte riktigt lyckats greppa det, men jag ser fram emot att "rädda Europa" (aka ängsligt stryka omkring i korridorerna och andlöst beundra alla jag ser oavsett vad de gör), dricka alsacevin direkt från fat (eller vad man nu gör) och äta baguetter med fromage hela dagarna.

Återstår problem F: Jag kan inte franska. För några veckor sedan tänkte jag att jag faktiskt borde kunna franska - det är kärlekens språk oh la la, det är ostar och viner och högst versatila parisiska svordomar, det är snobbiga FN- och EU-jurister som pratar franska för att vara koola och ja, gud vet allt man går miste om. Så jag laddade ner några appar till min ipod och letade upp BBC:s nybörjarkurs. Kul grej. Haha. Nu när jag faktiskt flyttar till Frankrike om typ två veckor och ska vara där i två och en halv månad är situationen lite mer akut. Jag har blodigt seriöst föresatt mig att, med hjälp av glosövningar i gratisappar plus Google Translate, kunna franska om inte när jag flyttar dit så åtminstone när jag åker tillbaka. Vad tror vi? Det kommer att gå excellent, det är vad jag tror. Särskilt som Ilja har skickat mig sin enormt hjälpsamma franska spotifylista.

Såhär kan tex min läxläsning se ut:

Fler tips & tricks från er andra språknördar mottages med största tacksamhet.

/Dagensilandsproblem -85

I förortsdjungeln

2011-06-25T11:05:00.000+02:00

När man ser den här sommarplågan från 1996 inser man att integrationen kanske har gått lite framåt ändå...!

Cis, sis!

2011-06-23T10:52:00.000+02:00

Har blivit ombedd att förklara uttrycket cis-kvinna, som jag använde i ett tidigare inlägg. Cis är latin för "på samma sida" och betyder att ens könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med ens juridiska/biologiska kön. Vilket alltså innebär att man inte är en transperson.

Jag lade till det i mitt inlägg eftersom jag tänkte som så att penisavund kanske är något mer befogat om man skulle vara, säg, en female-to-male-transsexuell. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske också blev lite konstigt. Penisavund är nog nånting annat än att känna för att ha en penis, om vi frågar Freud. Vi kan väl hitta på nåt nytt ord för den känsla som kanske alla utan penis nån gång känner, och vissa mer än andra. Känslan av att vilja ha en kuk. Är väl en ganska normal impuls? Betyder dock inte att vi är underlägsna och fördömer våra otillräckliga könsorgan för att de inte sitter tillräckligt långt ut på utsidan av kroppen.

PS För mer info om trans och roliga begrepp man kan använda i relation till könsidentiteter och könsuttryck kan du ta några lektioner i transskolan jag höll i min gamla blogg. Inte för att slå på min egen trumma liksom...

Belarus for real

2011-06-23T09:03:00.000+02:00

Igårkväll greps den svenske ställföreträdande ambassadchefen i Minsk av specialstyrkor, när han observerade de regimkritiska demonstrationerna, Ja, alltså, han och 450 andra. Läs mer om det här; http://vitryssland.wordpress.com/

Update finns här; http://www.dn.se/nyheter/varlden/svensk-ambassadchef-greps-i-vitryssland

Annars är det stekhett i Kiev och jag hade precis en diskussion om statliga kontroller som jag, efter halva, fattade gick ut på att de var ett problem eftersom de missbrukas av myndigheterna.

Hälsningar från andra sidan EU-gränsen

Puss!

Jag delar med mig av mitt DN-beroende

2011-06-21T20:42:00.001+02:00

Kvinnligt att gråta? Manligt att inte? Läs här om hur våra ideal förändras över tiden!

Shmukraina

2011-06-20T19:51:00.000+02:00

Om andra saker än amfibier och könsvätskor:

Jag bor i Ukraina. Det är fantastiskt och spännande på alla sätt. Imorse, på väg mot första dagen på jobbet sneddade jag över Maidan Nezalezhnosti (självständighetstorget) och det känns fortfarande otroligt, för jag minns när jag gick på gymnasiet och orange revolutionen pågick i Ukraina, och varje TV-bild vi såg därifrån därifrån. Idag är det mest kids som solar, stressade biznizfolk och glassförsäljare (och, ej att förglömma, en svinförbannad kedjrökande man i pandakostym - ökänd) där.

I alla fall. Jag sitter på en tankesmedja i Kiev som vi för artighets skull kanske inte ska namnge, där jag för tillfället försöker förstå mig på rättssystemet i Ukraina. Idag har jag läst en rapport från Venedigkomissionen (kick ass konstitionsrätt under Europarådet) från 99, som bland annat föreslår "[the] Establishment of a strictly hierarchical system of courts". Lysande. Frågade min fellowintern hur många domstolar det finns i Ukraina, han förstod inte frågan. Undrar lite hur det ska gå. Annars är min Ukrainska lika pinsamt dålig som vanligt, vår tekniker luktar sprit (men talar flytande franska!) och det är inte längre 31 grader.

Puss!

P.S. Grattis LINDA som officiellt fått i uppdrag att rädda Europa!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk

2011-06-20T11:19:00.000+02:00

Ha! Inatt drömde jag att det kröp omkring en spansk mördarsnigel i mitt kök. Snabb som attan var den också. Jag tror det betyder nåt djupt och meningsfullt, om oss, om världen, om Freud.

Jag vill väldigt gärna drömma om Freud nån gång, så att jag kan hålla en diskussion-i-skallen med honom och säga "Hepp! Vad säger du nu då? Att drömma om dig, är det freudianskt korrekt eller är det bara slumpmässigt sajko, och kan vi inte bara enas om att du är en gammal mansschauvinistisk snuskgubbe som inte har koll?"
Fast hm, då skulle han ju bara svara: "[skrock] Flicka lilla. Du drömmer om mig för att du vill ligga med mig. (Borde jag ha fattat att han skulle säga.) Det vill du göra för att du har faderskomplex. Och förresten så har du penisavund. Och så är du ingen riktig kvinna för du får inte vaginalorgasm. Ba så du vet."

Men vet du vad Freud. Bara för att du själv hade en massa bortträngda sexuella fantasier och var penisfixerad (hm, anar ett samband men ska inte vara den som är den (undrar om jag hinner göra en Freud-tröja lagom till Pride?)), så behövde du väl inte trycka på oss andra alla dom där trånga och tråkiga delarna? Vad är det för jädra vetenskap att säga: Jag mår såhär så då gör nog alla andra människor i hela världen också det? Bara frågar. (Om ni undrar är det fina ordet för detta "självanalys".)

Freud, en hel del är ditt fel, ska du veta. Jag tror det är ditt fel t.ex. att man fortfarande hittar sådana här faktasidor om vaginalorgasm där det står: "Orgasmen följs av en omedelbar känsla av avslappning och sexuell tillfredsställelse. Tillfredsställelsen kommer mer från djupet än vid clitorisorgasm." Jasså du Malena, och hur har man mätt den tillfredsställelsen? Och hos hur många kvinnor?

Men hörru Freud, i en värld där man får leva ut sin sexualitet finns det mindre skäl att förtränga den och därmed mindre skäl att analysera den. I en värld där kvinnor är lika mycket värda som män och där kvinnlig orgasm inte räknas som okvinnlig, finns det ingen darn penisavund hos cis-kvinnor. Det är min egen teori, baserad på självanalys. Sug på den du Sigmund. Ja, sannerligen säger jag eder: Det ska bli slut på rumban, si señor.

Vi ska snigla världen!

2011-06-19T23:06:00.000+02:00

Älskade snigelkollektiv!

Sniglingen kan inte vänta längre, det är akut. Det är viktigare än att vi ska börja kannibalisera och konspirera mot varandra. Vad hände med snigelkänslan och ska vi verkligen acceptera en värld där man helt plötsligt känner sig tvingad att raka benen när man inte gjort det innan?

Idag har jag hört på radion att det har börjat säljas fitt-luktande parfym. Det måste vara ett tecken. Snigling och fittsaft, trospölar, allt det där måste få komma ut, det är ju sant och det ska man inte skämmas för!

Jag vet. Jag har blivit en militant mördarsnigel. Men jag har sett så mycket nu. Inte bara i världens alla platser, utan även här hemma i vackraste perfektaste jämställdaste Sverige.

Kära sniglar. Det kan vara så att vissa ställen inte är redo att bli sniglade, men vi måste vara redo att snigla! I Sverige, i Ukraina, i skolan, på arbetsplatsen, i politiken. I familjen! Det är vår plikt.

Till eder tjänst.

Sonja
Stolt Snigel

Varning. Sniglar på intåg!

Rättning i leden!

2011-06-19T20:54:00.000+02:00

Hallå hallå, här lämnar man er en halv dag och redan är ni igång! Vill bara framföra, från landet som lärde mig raka benen, att Ukraina inte är redo för sniglandet som begrepp och att jag inte vill sammanblandas med faktiska skogssniglar! Hatar fan sniglar! Äter dem, trots att jag är vegetarian. Kan inte Elin berätta vad det handlar om istället? (googlade först "fittsaft" för att illustrera min poäng, men lyckades hindra mig från att lägga upp resultatet).

Puss!

Petit escargot.

2011-06-19T20:40:00.000+02:00

Så det är såhär det börjar. Med ukrainska anarkister och underbart användbara fula ord. Det är så himla himla rätt! Japp, hej snigelkollektivet, hej världen! Det är såhär vi börjar och gud vet hur det kommer att sluta. Förhoppningsvis med att det förstnämnda lyckas påverka det sistnämnda, litegrann iallafall.

Eftersom det var Elin som förutom årets favoritord "trospöl" även introducerade förra årets favoritverb "snigla", och därmed upphovet till begreppet snigelkollektivet (det är vi det), så får jag väl överlåta åt henne att ge er en översättning. Men övriga medlemmar har ändå gjort vårt bästa för att ta ut begreppet i världen (Mexiko, Nederländerna (Ukraina??)).

Den här bloggen får väl ägnas mer åt verbala sniglingar, dvs åt att sätta våra slemmigaste avtryck på verkligheten. Frågan är vilken typ av snigelverksamhet vi ska ägna oss åt. Är vi trygga landsniglar eller äventyrliga havssniglar? Blir vi gladlynta trädgårdssnäckor eller stridslystna mördarsniglar? Är vi sniglar som skjuter skarpt? Kommer vi tillochmed att ägna oss åt kannibalism? Växer vi till kalasstora tigersniglar eller är det lillasnigellillasnigelaktadig som gäller? Ingen vet. Än! Men framtidens internetantropologer kommer förmodligen att ge oss ett uttömligt svar. Ämnesrubriker för otaliga C-uppsatser: "Kollektivet Snigeln - Gruppen som slemmade till världens gagn." Eller "Fyra blötdjur, en vision." Eller så.


Snigeleffekten = världen blir lite slemmigare. Och bättre.

Lite inspiration

2011-06-19T13:11:00.001+02:00

Trospöl

2011-06-19T13:04:00.000+02:00

Eftersom det har varit min roll i sammanhanget att introducera lite vulgära ord om kvinnliga könsorgan så tänkte jag bara fastställa ett nytt ord: Trospöl.
Användningsområde exempelvis om en fett snygg kille går förbi, "Mm. Trospöl på honom!" Eller kanske om väldigt god mat.

Privit!

2011-06-18T14:47:00.000+02:00

Hej snigelkollektivet, hej världen! Jag är fett på. Är i Kiev nu. Det är minst 30 grader varmt så jag vägrar än så länge gå ut, men jag menar, varför skulle jag? Har börjat skriva på min uppsats, under den oerhört sexiga titeln "The European Union and Eastern Europe - approximation of EU jurisprudence within the European Neighbourhood Policy". Sug på den ni! Det gör i alla fall jag, dricker kaffe och googlar på Ukrainska anarkister;

Annars sig är det sig likt, östeuropa. Igår drack vi öl i solnedgången vid Hydropark (obs, extremt rolig hemsida, obs!). Idag ska vi på Gay Pride fest med en sjuveckors bebis (eventuellt just hämtad hos sin Ukrainska surrogatmamma av homosexuell norrman, men ej säker) och imorgon ska vi på handväskevisning. Det är fint livet. Vad gör ni - hur mår ni - var är ni?

Puss puss puss
Ilja